lördag 19 november 2011

Att hjälpas åt...


... jag är en sån där person som lätt tar till mig andras sinnesstämning! Ja ni vet om någon är på gott humör så blir jag på gott humör. Är någon ledsen så blir jag ledsen och så vidare.

Jag är just nu inne i en period där jag försöker hitta mitt "inre jag" och det jaget, vill jag ska bli ett bättre jag. Nu är jag inte så tokig som jag är, men man kan ju alltid må bättre, göra bättre och få andra att må bättre om ni förstår vad jag menar.

Min resa började med att jag i våras mådde lite halvknasigt. Jag fick inte stopp på mina skenande tankar. Hela tiden rusade jag mot nästa måste. Det fanns ingen tid av att njuta av "här och nu". Och när man har småbarn är det extra viktigt att kunna stanna upp och njuta av den korta stund man har dom till låns för innan man vet ordet av har dom mustasch, luktar snus och flyttar hemifrån. Jag ville inte vara den personen jag var just då. Det var då jag började läsa om det här med mindfulness som låter större än vad det är (tror jag). I min simpla lilla värld är att helt enkelt stanna upp och bli mer medveten om vad som händer runtom.

Jag gick steget längre än att bara läsa så jag bokade tid hos Christina Grossi som har Helande Händer. Det där med heling och sånt har jag alltid varit fascinerad över men egentligen aldrig provat. Jag måste erkänna att jag var lite smått nervös när jag låg där på hennes "behandlings-bänk" och hon utövade Reiki-heling på mig. Just där och då kände jag mig lite spänd och hade svårt att slappna av men efter en stund så blev fick jag ett lugn i kroppen som är svårt att beskriva. 1 timme låg jag där och fick energi och blev renad från dålig energi. Efteråt kände jag mig mer avslappnad än jag gjort på bra länge. Nu är det ju rena himmelriket för en småbarnsmor att få ligga stilla, i ett rum med vågskvalpsmusik och bara få vara, så bara det i sig hade säkert sin egen helande effekt.

Om behandlingen hjälpte mig eller inte råder inget tvivel över. Min hjärna saktade ner och jag behövde inte längre ligga steget före utan jag kunde gå bredvid mina barn, vara närvarande och vara mer uppmärksam. Jag är absolut inte färdig med min resa än men jag är på god väg och jag hoppas väl inte att resan ska ta slut heller för det är intressant att se hur man kan utvecklas.

Men för att återgå till det jag skrev i början om att hjälpas åt. Jag läste en intressant artikel där man skriver om forskare (Fowlers och Christiakis) som redogör i sin bok Connected, hur vi påverkas av vad de kallar "trestegsregeln". Det innebär att vi har inverkan på människor i tre led - först på våra vänner, sedan på våra vänners vänner i det andra steget, och till sist på våra vänners vänners vänner i tredje steget. Vårt inflytande minskar gradvis steg för steg, och efter tre led finns inte längre någon märkbar effekt. (Hämtat ur tidningen, leva PS!)

Det gav i alla fall mig en liten tankeställare om hur jag vill bemöta andra människor och hur mycket mitt humör påverkar fler än jag tror. Så om ni träffar mig nån gång när jag ser surmulen ut så kan ni väl påminna mig om ovan.

Så vi kan väl hjälpas åt att göra världen lite gladare tillsammans?!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Kramelikramelikram. Du är så härlig. Tar tag i det som du tycker behövs och gör förbättringar. Du är stark! En fantastisk mamma och vän, en fantastisk sambo skulle jag också tro men det kan ju inte jag avgöra, det är ju Peters grej ;) En glädjespridare som GER energi!
/Annelie

Camilla sa...

Ja jag fick minsann en lugn känsla i kroppen och ett leende på läpparna :) Tack Tytti!

Anonym sa...

Jag kommer absolut att le nästa gång jag ser dig. För det är är härligt att läsa det du skriver. Det jag skrattade gott åt var din lilla kommentar om flexikopplet på Sask:s fb-sida. Underbart att få läsa din klockrena kommentarer bland mycket annan skit som skrivs där. Kram Från Anki och hundarna.