Har ni också fler personligheter?

.
Ja inte så att ni har någon diagnos för det, men jag kan känna att jag har flertalet personligheter. Jag är den käcka kollegan, jag är kollegan som irriterar skiten ur någon, jag är den lojala vännen, jag är den alltid så älskvärda sambon, jag är den goa mamman, jag är den skrikiga och trötta mamman... Ni förstår vad jag är ute efter?!

På jobbet är jag för det mesta glad och positiv och försöker ha en bra inställning. Jag har tidigare varit rätt bitchig enligt mig själv och inte alltid varit så trevlig när jag försökt få fram min åsikt. Men ett gäng år senare har jag kommit vidare med min personliga utveckling och kan idag bemöta mina kollegor med den respekt de förtjänar på ett helt annat sätt. Jag kan lyssna klart innan jag MÅSTE säga min åsikt, för det måste jag fortfarande ;).

Som vän är jag lojal. Berättar du något för mig i förtroende stannar det där. Jag ställer upp om jag kan och jag önskar att tiden räckte till mer för mina vänner. Nu är de ju rediga och klarar sig utan mig ;) men jag önskar att jag kunde ha tid att träffa mina vänner oftare.

Som sambo kan jag nog vara ganska krävande (kommentarer från vederbörande undanbedes). jag ställer höga krav, kanske ibland orimliga. Jag är rätt bestämd med hur jag vill ha saker gjorda och blir de inte gjorda på mitt sätt kan jag tjura en gnutta ;). Men jag jobbar på det och försöker lära mig att mitt sätt kanske inte alltid är rätt sätt utan det finns olika sätt att göra saker. Tack för ditt tålamod med mig kära sambo.

Som mamma älskar jag mina barn över allt annat och skulle gå genom eld för deras skull. Jag är kärleksfull, kramgo och varm. MEN....

...jag är även skrikig, gapig och fruktansvärt opedagogisk mellan varven. Det är nog min mammaroll jag känner att jag har mest jobb med i dagsläget. Jag önskar att jag kunde ha lite mer tålamod och vara aningens mer stresstålig. Jag är otroligt lättstressad när det inte går enligt planerna vilket det sällan gör när det kommer till barn. Jag jobbar varje dag med mitt bemötande mot barnen. Jag försöker att andas och inte ta till de höga tonerna så fort, ni vet dom där där tonerna då man ofrivilligt går upp i falsett för att man försöker säga saker på ett lättsamt sätt. De är barn och de testar oss föräldrar 3 ggr i minuten och med en snart 2 åring och en 3 1/2 åring i huset så är det ju bäddat för konflikter. Men jag blir bättre och jag tycker nog att de har lärt mig att saker och ting får bli som det blir och att man kanske får ändra sina planer ibland.

Så hur är det där ute? Är ni andra en och samma trevliga person hela tiden eller finns det något där under som folk inte ser?

Den trötta personligheten...

Ta ansvar för ditt egna må bra...

.
Ryck upp er surpuppor och gnällspikar! Gör nåt åt det som suras och gnälls åt. Känner du dig träffad, tja det kanske är just dig jag menar då. Detta inlägg är dock inte dedikerat åt en person eller två personer utan bara mina egna tankar om min egna resa.

Förra våren mådde jag skit. Jag var sur, ilsk, tyckte synd om mig och vissa dagar kändes det som jag var ensammast i världen trots att jag hade världens underbaraste familj och de finaste vännerna runt om. Jag hade gått in i nån slags självömkan som jag hade svårt att ta mig ur. Jag anlitade en "må-bättre-pratare" men hon tyckte att jag var så vettig och fantastisk och gjorde allt rätt. Det var ju inte riktigt det jag ville höra. Jag ville att hon skulle säga åt mig att skärpa mig och skaffa mig ett liv.

Det tog till hösten innan jag själv fattade att jag var tvungen att skärpa mig och skaffa mig ett liv. Så det gjorde jag. Jag började min själsliga resa genom att gå på Reiki, läsa på om mindfulness, jag upptäckte Leva PS! och så koncentrera mig på att må bra. Jag yogade, vilket var fantastiskt rogivande, så tack Micke och Joakim för att ni fick mig att må bättre. Hösten ägnades som sagt åt att må gott inom.

Sen nyår har jag satsat på att få kroppen att må bra. Jag har varit väldigt slarvig med träning sen jag minns inte när. Jag tränade flitigt för ett 10-tal år sedan och nu när jag börjat igen inser jag hur mycket jag har saknat det. Jag har fått en härlig energikick och jag är piggare än jag varit på mycket länge. Jag känner mig mer positivt inställd till saker och ting. Och saker och ting blir liksom mer positivt inställda till mig. Förutom några surpuppor och gnällrövar som jag inte tänker låta komma tillräckligt nära för att smitta.

Så fundera lite på om du mår bra. Gör du det... Grattis, good for you!
Gör du inte det, fundera då på vad som får dig att må bra, vad hindrar dig från att ta dig dit? Du är chef över ditt egna "må bra" och har ett eget ansvar över att det blir bra!
Så min uppmaning är... Ryck upp er surpuppor och gnällspikar!

En tjej jag känner...

.
Nu ska jag berätta om en tjej jag känner. Jag lärde känna hennes mamma när jag var 18 år. Vi hade båda hundar och gick samma kvällsrunda så vi började följas åt på promenaderna och av dessa promenader utvecklades en lång vänskap. Den här mamman räknar jag idag som en av de viktigaste personer i mitt liv.

Efter att vi promenerat i ett par år slumpade det sig så att hon visste en häst som behövde en delägare i stallet där hon hade häst. Jag slog till och blev delägare i Bukit Ami, ett gammalt ök som gjort sitt på travbanorna som var mig kär i många år. Med i stallet var min väns döttrar allt som oftast. De var underbara töser som även kunde driva en till en lätt släng av galenskap. De kunde kivas och jävlas... på riktigt. Men de var goa töser, innerst inne ;). Den här lilla tösen som jag vill berätta om kan vi kalla Camilla, hon kunde bli tjurig, riktigt tjurig. Allra värst var det nog när jag envisades med att plinga före henne på bussen. Jag vill idag be mamman om ursäkt för det blev ofta ett jäkla liv men jag hade kul, så förlåt!

Den här tösen då som vi kallar Camilla. Hon har en fantastisk hand med djur. Från att hon var liten har hon handskats och läst av djur på ett sätt som många vuxna aldrig kommer i närheten av. Roligast var nog gången då vi på en av våra kvällspromenader hade med oss en tant med två hundar. Camillas bästa vän, goa King, blev nödig vilket Camilla observerade och stoppade hela truppen av tanter och hundar. Stopp, King måste skita. Den här tanten som var med oss var såååå fascinerad av hur duktig hon var på att läsa av sin hund. Inte för att förringa Camillas förmåga att läsa av djur så är väl det nog ett av de vanligaste saker man lär sig läsa av på sin hund. Dock kunde inte tanten det med sina jyckar.

Den här tjejen som jag känner som vi kallar Camilla är inte bara duktig på att ta hand om djur, hon är helt fantastisk på att teckna och måla med. En talang som skulle få vilken Picasso som helst att vända sig i graven av avund.

Och som om inte det vore nog så har hon en lingvistisk begåvning som jag alltid varit lite rädd för ;). Hon använder ord som hade fått självaste Horace Engdahl att bli grön av avund.

Som ni förstår så är den här tjejen som jag känner en person som jag är djupt imponerad av. Henne som jag retat som liten snorig unge, henne som jag fått följa i livets med och motgångar. Med detta inlägg vill jag liksom bara att ni andra ska få ta del av den här fantastiska tjejen som jag har privilegiet att känna. Läs hennes blogg som heter Dagens Tanke och imponeras och för att se lite av hennes konstnärliga ådra så "stjäl" jag ett bilder jag tycker är fantastiskt fina.
.

Jag har blivit gammal...

.
... eller tråkig?! Döm själv.

Tidigare var det här med nyår värsta stora grejen för mig. Jag var alltid på jakt efter bästa partyt, roligaste människorna, största festen. Det var alltid dealande med att hitta barnvakt (åt Robin då) om det var "min nyår med honom". Mina barnvakter på den tiden var ju själva relativt partysugna så det var ett fasligt hallå innan man kunde pusta ut. Det skulle fixas kläder, det skulle fixas hår, drickat skulle inhandlas och naglarna skulle fixas. Allt skulle vara tip-top.

Annat är det idag. Igår klippte jag ner mina naglar, konstaterade att jag inte orkade färga håret, benen är orakade och kläder tar jag väl på mig för att jag måste. Vi är bjudna över till bästa grannarna på middag imorgon men vi (läs jag) har tackat nej till att deltaga vid middagen. Inte för att grannarna är tråkiga de är motsatsen till tråkiga men just nu så kräver barnen en hel del (läs, till bristningsgränsen mycket) och att sitta på en nyårsmiddag med andra vuxna som inte är ens närmaste familj ser jag som en utmaning för stor att anta.

När vi sitter och äter middag en vanlig vardag så känner jag mig som en handbollsmålvakt som försöker rädda det som räddas kan och som samtidigt ska serva mjölk till den ene och ta upp en gaffel från golvet samtidigt som man ska försöka peta i sig en makaron i farten för att inte dö i svält. Att då göra detta bland människor man önskar en lugn och fin nyårsmiddag det gör jag bara inte.

Men vi vill ju inte vara tråkiga eller gamla så vi har tackat ja till att närvara vid desserten. Lyxen är ju att grannarna bor "ett-kliv-över-staketet" bort. Så vi tar väl ungarna under var sin arm, kliver över staketet och äter dessert. Om dessa ungar inte sköter sig så tar vi desamma under armen, kliver över staketet åt andra hållet och vi är home safe!

Och det känns helt okej. Självklart hade det varit kul att gå på nåt stort galej, men trots att mina ungar stundtals är ena riktiga skitungar så älskar jag de en gnutta eller två och vill fira in det nya året med de (även om dom kommer att stensova).

Hoppas ni alla får en fartfylld-, lugn-, stillsam eller hur ni nu vill ha er nyår!

Hur ni än väljer att fira in det nya året så var rädda om varandra!

Love

//Tytti

Vem är jag att döma?

.
Såg dokumentären Kokvinnorna på SVT2 nyss och fick mig en liten tankeställare. Den handlar om två systrar som lever (eller den ene gör det) på sin fars gård och tar hand om en handfull kor och en tjur. Den äldsta systern 77 år gammal kan inte gå upprätt utan går böjd med huvudet hängande neråt. Det såg onekligen ansträngande ut för henne att hasa omkring där på gården och ta hand om korna. Jag tyckte synd om henne för att hon gått där i över 50 år och slitit och var allmänt tragisk. Tänkte på allt hon missar här i livet.... Eller gör hon det? Hon tyckte själv att hon levde ett rikt liv. Hon hade levt det likadant om hon hade fått göra det igen. Det måste ju innebära att hon själv tycker att hon lever ett fantastiskt liv och vem är jag att döma att hon inte gör det? Vem är jag att tycka synd om henne?

I dagens facebook-hysteri lever alla sina fantastiska liv, med sina fantastiska familjer, de reser sina fantastiska resor osv. Den här Britt i filmen hade inga större ambitioner på att skrika ut till världen att hon levde ett fantastiskt liv med sina kor. Hon levde och hon var lycklig, på riktigt, utan någon tillgjord cyberverklighet!

Är vi det, lyckliga alltså? Eller försöker vi ibland ge sken av att vi är lyckliga och är det så farligt att vara miserabel emellanåt.

Vad jag vill ha sagt med inlägget vet jag knappt själv men programmet fick mig att börja fundera på vad lycka är och vad jag vill ha ut av livet. Så nu ska jag gå o sätta mig i soffan, ta ett glas vin (till) och fundera på lycka... Vad är lycka för er?

Här är två utav alla filurer som gör mig lycklig...

Det värsta och det bästa jag vet...

.
Precis som rubriken säger... det värsta och det bästa jag vet är att hämta mina barn från dagis! Va, får man säga så? Vet ni, det skiter jag i om man får eller inte. Men så här är det. Varje dag så längtar jag ihjäl mig en smula efter mina barn. Klockan hinner knappt slå 16.00 innan jag rusar ut från ICAs kontor. Jag ser fram emot att få komma till dagis och mötas av två galningar som skriker mammaaaaa i kör och sen slåss om att få krama mig först. Det är inte mycket som slår den känslan. Och det är väl där det värsta sen börjar.

Dagiset har många långa korridorer att springa iväg i. De har dessutom små käcka pallar med hjul under som ska "underlätta" påklädandet. Dessa pallar är ju hysteriskt roligt att rulla iväg med i en faslig hastighet (jag fattar ju att det är kul, hade jag varit 10 år yngre hade jag också dragit iväg i ett race med dom där stolarna med). Det är höst/vinter, det innebär mängder med kläder, smutsiga blöta och de ska samlas ihop från hyllor och torkskåp. Innan jag har hunnit få ihop kläderna har jag inte en unge inom synhåll. Eller i värsta fall är det väl någon annans väluppfostrade gullunge som snällt låter sig kläs på utav sin pappa. Mina egna hör jag nånstans vilt skrikande av glädje över att få gå hem (vilket de aldrig tycks vilja ändå men de låtsas bra).

När jag väl lyckas få på den ena kläder får jag svettig under armhålan jaga rätt på den andra och ja ni fattar vad som händer. Den som är färdig piper iväg snabbt som en avlöning, i sina smutsiga kläder, in på en nystädad avdelning som inte har stängt dörren där den där ungen glatt klampar in med sina leriga stövlar lämnande små söta spår efter sig. Det har liksom hänt fler än en gång att en i personalen fått återlämna hittegodset, de ler alltid artigt för de är ju väluppfostrade i personalen men jag kan läsa deras tankebubbla. Att sen lyckas ta sig från ytterdörren till bilen är ju ett projekt i sig där jag har listat ut små tävlingar för att det inte ska ta 1 1/2 timme.

Det är ju inte så här varje dag men det är inte långt ifrån. Idag var en dag som inte var som den brukar. Den började med dom små galningarna som kastade sig runt min hals, de sa hej då till personalen, följde med mig till klädhyllan och där klädde jag på dom. Det stora Trollet gjorde ett litet försök till att dra iväg med en "rull-pall" men ställde tillbaka den när jag vänligt bad honom göra det. Vi gick ut, gick till bilen och när jag stängde bildörren insåg jag att jag glömt av att andas... Plötsligt händer det!

Att hjälpas åt...

... jag är en sån där person som lätt tar till mig andras sinnesstämning! Ja ni vet om någon är på gott humör så blir jag på gott humör. Är någon ledsen så blir jag ledsen och så vidare.

Jag är just nu inne i en period där jag försöker hitta mitt "inre jag" och det jaget, vill jag ska bli ett bättre jag. Nu är jag inte så tokig som jag är, men man kan ju alltid må bättre, göra bättre och få andra att må bättre om ni förstår vad jag menar.

Min resa började med att jag i våras mådde lite halvknasigt. Jag fick inte stopp på mina skenande tankar. Hela tiden rusade jag mot nästa måste. Det fanns ingen tid av att njuta av "här och nu". Och när man har småbarn är det extra viktigt att kunna stanna upp och njuta av den korta stund man har dom till låns för innan man vet ordet av har dom mustasch, luktar snus och flyttar hemifrån. Jag ville inte vara den personen jag var just då. Det var då jag började läsa om det här med mindfulness som låter större än vad det är (tror jag). I min simpla lilla värld är att helt enkelt stanna upp och bli mer medveten om vad som händer runtom.

Jag gick steget längre än att bara läsa så jag bokade tid hos Christina Grossi som har Helande Händer. Det där med heling och sånt har jag alltid varit fascinerad över men egentligen aldrig provat. Jag måste erkänna att jag var lite smått nervös när jag låg där på hennes "behandlings-bänk" och hon utövade Reiki-heling på mig. Just där och då kände jag mig lite spänd och hade svårt att slappna av men efter en stund så blev fick jag ett lugn i kroppen som är svårt att beskriva. 1 timme låg jag där och fick energi och blev renad från dålig energi. Efteråt kände jag mig mer avslappnad än jag gjort på bra länge. Nu är det ju rena himmelriket för en småbarnsmor att få ligga stilla, i ett rum med vågskvalpsmusik och bara få vara, så bara det i sig hade säkert sin egen helande effekt.

Om behandlingen hjälpte mig eller inte råder inget tvivel över. Min hjärna saktade ner och jag behövde inte längre ligga steget före utan jag kunde gå bredvid mina barn, vara närvarande och vara mer uppmärksam. Jag är absolut inte färdig med min resa än men jag är på god väg och jag hoppas väl inte att resan ska ta slut heller för det är intressant att se hur man kan utvecklas.

Men för att återgå till det jag skrev i början om att hjälpas åt. Jag läste en intressant artikel där man skriver om forskare (Fowlers och Christiakis) som redogör i sin bok Connected, hur vi påverkas av vad de kallar "trestegsregeln". Det innebär att vi har inverkan på människor i tre led - först på våra vänner, sedan på våra vänners vänner i det andra steget, och till sist på våra vänners vänners vänner i tredje steget. Vårt inflytande minskar gradvis steg för steg, och efter tre led finns inte längre någon märkbar effekt. (Hämtat ur tidningen, leva PS!)

Det gav i alla fall mig en liten tankeställare om hur jag vill bemöta andra människor och hur mycket mitt humör påverkar fler än jag tror. Så om ni träffar mig nån gång när jag ser surmulen ut så kan ni väl påminna mig om ovan.

Så vi kan väl hjälpas åt att göra världen lite gladare tillsammans?!