Har ni också fler personligheter?

.
Ja inte så att ni har någon diagnos för det, men jag kan känna att jag har flertalet personligheter. Jag är den käcka kollegan, jag är kollegan som irriterar skiten ur någon, jag är den lojala vännen, jag är den alltid så älskvärda sambon, jag är den goa mamman, jag är den skrikiga och trötta mamman... Ni förstår vad jag är ute efter?!

På jobbet är jag för det mesta glad och positiv och försöker ha en bra inställning. Jag har tidigare varit rätt bitchig enligt mig själv och inte alltid varit så trevlig när jag försökt få fram min åsikt. Men ett gäng år senare har jag kommit vidare med min personliga utveckling och kan idag bemöta mina kollegor med den respekt de förtjänar på ett helt annat sätt. Jag kan lyssna klart innan jag MÅSTE säga min åsikt, för det måste jag fortfarande ;).

Som vän är jag lojal. Berättar du något för mig i förtroende stannar det där. Jag ställer upp om jag kan och jag önskar att tiden räckte till mer för mina vänner. Nu är de ju rediga och klarar sig utan mig ;) men jag önskar att jag kunde ha tid att träffa mina vänner oftare.

Som sambo kan jag nog vara ganska krävande (kommentarer från vederbörande undanbedes). jag ställer höga krav, kanske ibland orimliga. Jag är rätt bestämd med hur jag vill ha saker gjorda och blir de inte gjorda på mitt sätt kan jag tjura en gnutta ;). Men jag jobbar på det och försöker lära mig att mitt sätt kanske inte alltid är rätt sätt utan det finns olika sätt att göra saker. Tack för ditt tålamod med mig kära sambo.

Som mamma älskar jag mina barn över allt annat och skulle gå genom eld för deras skull. Jag är kärleksfull, kramgo och varm. MEN....

...jag är även skrikig, gapig och fruktansvärt opedagogisk mellan varven. Det är nog min mammaroll jag känner att jag har mest jobb med i dagsläget. Jag önskar att jag kunde ha lite mer tålamod och vara aningens mer stresstålig. Jag är otroligt lättstressad när det inte går enligt planerna vilket det sällan gör när det kommer till barn. Jag jobbar varje dag med mitt bemötande mot barnen. Jag försöker att andas och inte ta till de höga tonerna så fort, ni vet dom där där tonerna då man ofrivilligt går upp i falsett för att man försöker säga saker på ett lättsamt sätt. De är barn och de testar oss föräldrar 3 ggr i minuten och med en snart 2 åring och en 3 1/2 åring i huset så är det ju bäddat för konflikter. Men jag blir bättre och jag tycker nog att de har lärt mig att saker och ting får bli som det blir och att man kanske får ändra sina planer ibland.

Så hur är det där ute? Är ni andra en och samma trevliga person hela tiden eller finns det något där under som folk inte ser?

Den trötta personligheten...