Vem är jag att döma?

.
Såg dokumentären Kokvinnorna på SVT2 nyss och fick mig en liten tankeställare. Den handlar om två systrar som lever (eller den ene gör det) på sin fars gård och tar hand om en handfull kor och en tjur. Den äldsta systern 77 år gammal kan inte gå upprätt utan går böjd med huvudet hängande neråt. Det såg onekligen ansträngande ut för henne att hasa omkring där på gården och ta hand om korna. Jag tyckte synd om henne för att hon gått där i över 50 år och slitit och var allmänt tragisk. Tänkte på allt hon missar här i livet.... Eller gör hon det? Hon tyckte själv att hon levde ett rikt liv. Hon hade levt det likadant om hon hade fått göra det igen. Det måste ju innebära att hon själv tycker att hon lever ett fantastiskt liv och vem är jag att döma att hon inte gör det? Vem är jag att tycka synd om henne?

I dagens facebook-hysteri lever alla sina fantastiska liv, med sina fantastiska familjer, de reser sina fantastiska resor osv. Den här Britt i filmen hade inga större ambitioner på att skrika ut till världen att hon levde ett fantastiskt liv med sina kor. Hon levde och hon var lycklig, på riktigt, utan någon tillgjord cyberverklighet!

Är vi det, lyckliga alltså? Eller försöker vi ibland ge sken av att vi är lyckliga och är det så farligt att vara miserabel emellanåt.

Vad jag vill ha sagt med inlägget vet jag knappt själv men programmet fick mig att börja fundera på vad lycka är och vad jag vill ha ut av livet. Så nu ska jag gå o sätta mig i soffan, ta ett glas vin (till) och fundera på lycka... Vad är lycka för er?

Här är två utav alla filurer som gör mig lycklig...