Jag har blivit gammal...

.
... eller tråkig?! Döm själv.

Tidigare var det här med nyår värsta stora grejen för mig. Jag var alltid på jakt efter bästa partyt, roligaste människorna, största festen. Det var alltid dealande med att hitta barnvakt (åt Robin då) om det var "min nyår med honom". Mina barnvakter på den tiden var ju själva relativt partysugna så det var ett fasligt hallå innan man kunde pusta ut. Det skulle fixas kläder, det skulle fixas hår, drickat skulle inhandlas och naglarna skulle fixas. Allt skulle vara tip-top.

Annat är det idag. Igår klippte jag ner mina naglar, konstaterade att jag inte orkade färga håret, benen är orakade och kläder tar jag väl på mig för att jag måste. Vi är bjudna över till bästa grannarna på middag imorgon men vi (läs jag) har tackat nej till att deltaga vid middagen. Inte för att grannarna är tråkiga de är motsatsen till tråkiga men just nu så kräver barnen en hel del (läs, till bristningsgränsen mycket) och att sitta på en nyårsmiddag med andra vuxna som inte är ens närmaste familj ser jag som en utmaning för stor att anta.

När vi sitter och äter middag en vanlig vardag så känner jag mig som en handbollsmålvakt som försöker rädda det som räddas kan och som samtidigt ska serva mjölk till den ene och ta upp en gaffel från golvet samtidigt som man ska försöka peta i sig en makaron i farten för att inte dö i svält. Att då göra detta bland människor man önskar en lugn och fin nyårsmiddag det gör jag bara inte.

Men vi vill ju inte vara tråkiga eller gamla så vi har tackat ja till att närvara vid desserten. Lyxen är ju att grannarna bor "ett-kliv-över-staketet" bort. Så vi tar väl ungarna under var sin arm, kliver över staketet och äter dessert. Om dessa ungar inte sköter sig så tar vi desamma under armen, kliver över staketet åt andra hållet och vi är home safe!

Och det känns helt okej. Självklart hade det varit kul att gå på nåt stort galej, men trots att mina ungar stundtals är ena riktiga skitungar så älskar jag de en gnutta eller två och vill fira in det nya året med de (även om dom kommer att stensova).

Hoppas ni alla får en fartfylld-, lugn-, stillsam eller hur ni nu vill ha er nyår!

Hur ni än väljer att fira in det nya året så var rädda om varandra!

Love

//Tytti

Vem är jag att döma?

.
Såg dokumentären Kokvinnorna på SVT2 nyss och fick mig en liten tankeställare. Den handlar om två systrar som lever (eller den ene gör det) på sin fars gård och tar hand om en handfull kor och en tjur. Den äldsta systern 77 år gammal kan inte gå upprätt utan går böjd med huvudet hängande neråt. Det såg onekligen ansträngande ut för henne att hasa omkring där på gården och ta hand om korna. Jag tyckte synd om henne för att hon gått där i över 50 år och slitit och var allmänt tragisk. Tänkte på allt hon missar här i livet.... Eller gör hon det? Hon tyckte själv att hon levde ett rikt liv. Hon hade levt det likadant om hon hade fått göra det igen. Det måste ju innebära att hon själv tycker att hon lever ett fantastiskt liv och vem är jag att döma att hon inte gör det? Vem är jag att tycka synd om henne?

I dagens facebook-hysteri lever alla sina fantastiska liv, med sina fantastiska familjer, de reser sina fantastiska resor osv. Den här Britt i filmen hade inga större ambitioner på att skrika ut till världen att hon levde ett fantastiskt liv med sina kor. Hon levde och hon var lycklig, på riktigt, utan någon tillgjord cyberverklighet!

Är vi det, lyckliga alltså? Eller försöker vi ibland ge sken av att vi är lyckliga och är det så farligt att vara miserabel emellanåt.

Vad jag vill ha sagt med inlägget vet jag knappt själv men programmet fick mig att börja fundera på vad lycka är och vad jag vill ha ut av livet. Så nu ska jag gå o sätta mig i soffan, ta ett glas vin (till) och fundera på lycka... Vad är lycka för er?

Här är två utav alla filurer som gör mig lycklig...