Precis som rubriken säger... det värsta och det bästa jag vet är att hämta mina barn från dagis! Va, får man säga så? Vet ni, det skiter jag i om man får eller inte. Men så här är det. Varje dag så längtar jag ihjäl mig en smula efter mina barn. Klockan hinner knappt slå 16.00 innan jag rusar ut från ICAs kontor. Jag ser fram emot att få komma till dagis och mötas av två galningar som skriker mammaaaaa i kör och sen slåss om att få krama mig först. Det är inte mycket som slår den känslan. Och det är väl där det värsta sen börjar.
Dagiset har många långa korridorer att springa iväg i. De har dessutom små käcka pallar med hjul under som ska "underlätta" påklädandet. Dessa pallar är ju hysteriskt roligt att rulla iväg med i en faslig hastighet (jag fattar ju att det är kul, hade jag varit 10 år yngre hade jag också dragit iväg i ett race med dom där stolarna med). Det är höst/vinter, det innebär mängder med kläder, smutsiga blöta och de ska samlas ihop från hyllor och torkskåp. Innan jag har hunnit få ihop kläderna har jag inte en unge inom synhåll. Eller i värsta fall är det väl någon annans väluppfostrade gullunge som snällt låter sig kläs på utav sin pappa. Mina egna hör jag nånstans vilt skrikande av glädje över att få gå hem (vilket de aldrig tycks vilja ändå men de låtsas bra).
När jag väl lyckas få på den ena kläder får jag svettig under armhålan jaga rätt på den andra och ja ni fattar vad som händer. Den som är färdig piper iväg snabbt som en avlöning, i sina smutsiga kläder, in på en nystädad avdelning som inte har stängt dörren där den där ungen glatt klampar in med sina leriga stövlar lämnande små söta spår efter sig. Det har liksom hänt fler än en gång att en i personalen fått återlämna hittegodset, de ler alltid artigt för de är ju väluppfostrade i personalen men jag kan läsa deras tankebubbla. Att sen lyckas ta sig från ytterdörren till bilen är ju ett projekt i sig där jag har listat ut små tävlingar för att det inte ska ta 1 1/2 timme.
Det är ju inte så här varje dag men det är inte långt ifrån. Idag var en dag som inte var som den brukar. Den började med dom små galningarna som kastade sig runt min hals, de sa hej då till personalen, följde med mig till klädhyllan och där klädde jag på dom. Det stora Trollet gjorde ett litet försök till att dra iväg med en "rull-pall" men ställde tillbaka den när jag vänligt bad honom göra det. Vi gick ut, gick till bilen och när jag stängde bildörren insåg jag att jag glömt av att andas... Plötsligt händer det!
1 kommentar:
Åh vad jag älskar din underbara ärlighet!!! För precis så där är det ju!! Och hur mycket man än älskar dem och älskar att umgås med dem så är det ändå sååå skönt när de somnar för natten så man får en hel kväll (med lite flyt iaf) till att hinna tänka sina egna tankar.
Skicka en kommentar