Bekräftelsemani....

.
En ny slags bekräftelsemani verkar sprida sig i takt med att man blir mer och mer synlig via sina bloggar, facebook och andra media. Det känns som ALLA har ett behov av att berätta att man lagat en 7-rätters middag till sina närmaste 20 kompisar samtidigt som man ammade en unge och nattade en annan. Man måste berätta att man hade mysdag med barnen i pulkabacken och att man grillade korv i -16 och att det var jättemysigt.

Är verkligheten sådan?
Den där 7-rättersmiddagen kanske blev vidbränd samtidigt som man fick såriga bröstvårtor av ungen och ett hysteriskt anfall på toa när ingen såg. Den där mysdagen i pulkabacken kanske fick ägnas åt att tala om för sina snoriga ungjäklar att dom inte skulle slå sina syskon eller andra kids i backen. Korven som var så mysig var förmodligen en kolbit och man förfrös fingrarna när man förtvivlat försökte få upp korken till senapen.

Skapar vi inte lite mer ångest åt våra vänner och läsare genom att skriva om hur "perfekta" våra liv är.... Försöker vi försköna våra vardagsliv?

Och jag säger inte att det är fel, ingen blir gladare än jag när jag läser om mina fejjanvänner som har det bra, har lyckats med en maträtt, har haft myspys med ungarna, en härlig skogspromenad etc etc.