Leo och Tarrak rapport

.
Leo rapport:

Det lilla trollet går snart. Han stapplar sig fram några steg innan han drattar ner på arslet. Jag är glad så länge han håller sig krypandes men det är väl inte långt borta nu. Orden börjar också hagla och för utom mamma, pappa säger han titta, napp, lampa, tappa, tata (=tarrak).

Han är så fruktansvärt medveten om saker och ting. Förstår vad man säger till honom och när det inte behagar honom "glömmer" han bort vad nej betyder. Det är väl så det ska vara. Trollet är bara 11 månader men redan så "klipsk och klok". Men han har ju bra genetiska förutsättningar *skrattar*.

Tarrak rapport:

Tävlingen i fredags gick ungefär som jag hoppats för utom några små detaljer. T ex sittande i grupp. Prinsen sitter och ljudar och till slut lägger sig ner. Min analys säger att han var lite berörd av hundar som förde ett jävla liv i bilar lite längre bort. Han känner sig helt enkelt inte trygg. När vi skulle lägga platsen valde jag att avstå. Det kändes inte rätt att lägga honom. Han hade förmodligen legat men jag vill att han ska känna sig trygg också. Mina medtävlanden gav mig en stor eloge och det kändes fint.

När det väl var vår tur så "laddade han på" som han gjort dom senaste tävlingarna. I fria följet låg han långt framför, gnydde lite otåligt men jag fick in kanon korrigeringar. Han tjuvstartade på metallen, jag lyckades kalla tillbaka och så vidare. Det som hände var precis det som har hänt förr... han skruvar upp sig och går nästan ur hand. Därför kändes det extra skönt att kunna korrigera eftersom jag redan innan jag åkte till tävlingen bestämt att nu skulle han banne mig inte få bete sig hur som helst. Det var nyttigt både för matte och hund. Givetvis var det bästa av allt att han var själaglad, studsig och överlycklig när vi klev av plan... Mattes hjärta.

Nu laddar vi om bössan för högre tävlingen på lördag. Vi kanske inte är riktigt redo för högre men jag är så jäkla nyfiken på vad han kan prestera i uppletet på tävling så jag spricker. Det är målet... att få göra upplet och få känna på brukslydnaden. Spåret borde gå vägen men man vet ju aldrig.

Och just det ja... han går runt med ett litet blått sött bandage på vänstra tassen. Han hundvakt förra helgen hade råkat trampa honom lite olyckligt på tassen så lite päls skavdes av. När det blev en skorpa kunde han inte låta bli att slicka på det längre så nu täcker jag det så det får torka ut ordentligt. Han tycker att det är helt okej att gå runt med ett bandage... jag har sagt att det ser skittufft ut och att hans hundkompisar kommer att bli imponerade.