sLUT

.
Får man erkänna att det är skitjobbigt med två underbara barn så tätt.

Då ställer jag mig först i kön att erkänna. Det är skitjobbigt. Idag har varit en sån där dag då minsta lilleman Buddha har varit smågrinig hela dagen. Man får liksom inget gjort då man måste bära runt på honom. Jag känner mig som ett utsketet äpple just nu. Jag räcker inte till, jag vill ha fler timmar på mina dygn, fler armar, fler.... tja, jag behöver mer av allt (förrutom fler ungar då :P) Missförstå mig rätt, jag älskar dom över allt annat!

Vi fick honom att somna strax efter åtta, sprang ut en snabbis med Tarrak och tänkte att nu skulle jag väl ändå få en härlig kväll slappandes i soffan. Öppnade upp laptoppen och vem vaknar tror ni om inte Buddisen. FAAAAAAAAAAAAAAAN rent ut sagt! Just nu sitter Peter och försöker få honom att somna och jag sitter och är sur, trött, grinig och allmänt slutkörd som människa.

Imorgon kommer det säkert att kännas helt annorlunda men just nu är det bara kass.

Jag tycker så synd om Tarrak just nu. Han är den som får stå tillbaka mest när livet är som det är just nu. Det dåliga samvetet över honom gör ju inte att man mår bättre direkt.

Så där ja, nu har jag fått gnälla av mig lite. Tack för visat intresse!
Går och lägger mig... och inväntar den bättre morgondagen!