Tävling!

.
Idag har min son, den med nr 43 i skostorlek, tävlat i slagsmål. Eller Submission Wrestling som det så "fint" heter. Han har ju tränat MMA (Mixed Martial Arts) ett tag nu. En träningsform som i början fick mig att undra vart hans vett tagit vägen. Jag har inte haft en aning om vad han pysslat med mer än att jag trott att han tränat just slagsmål. Men riktigt så illa är det ju inte. Det är en mix av olika kampsporter och idag var det dags för hans livs första tävling.

Jag satt tillsammans med Peter, Leo och min pappa på läktarn och höll på att svimma av nervositet. Visst blir jag lite nervös när jag själv tävlar men det är ingenting mot när min son ska kliva på en matta där han riskerar att bli medvetslös (pga att man "får" ta såna grepp på varandra där man inte får nån luft). Nu kändes det ändå ganska lugnt eftersom det var under kontrollerade former och en domare som var beredd att stoppa matchen om den "utsatta" inte visade tummen upp. Visade man inte tummen upp så drog domarna slutsatsen att man hade blivit medvetslös och avbröt därför.

När Robin väl klev in på tävlingsmattan och matchen började släppte min nervositet och min tävlingsdjävul klev in. Jag tror inte att jag ropade högt men jag kom på mig själv flera ggr att tänka... -Stryp honom, vrid om hans armar, fäll honom etc etc.

Av nån konstig anledning som jag själv inte förstår så var jag otroligt stolt över min son. Nu vann han inte matchen men han lyckades i alla fall plocka ett par poäng av domarn som inte var så givmild med dessa. Han hade en härlig fightingspirit och ett jävlar anamma som jag har saknat hos honom. Men den finns där och bubblar under ytan och idag kom den fram.

Givetvis var han besviken över förlusten men nånstans innerst inne hoppas jag ändå att han var nöjd med sin insats. Jag, Peter och morfar är i alla fall jättestolta över hans prestation och han var faktiskt snäppet bättre än jag trott. Jag har fått blodad tand och skulle lätt kunna tänka mig att följa med på fler tävlingar.