Min vackra pojke!

Ibland förvånar dom en rejält, dom i detta sammanhanget är tonåringarna, ni vet dom som går med mössa inne.

Igår hade vi Prästen här för dopsamtal och han frågade om Robin skulle stå tillsammans med oss framme i kyrkan. Jag och Peter tittade på varandra, tittade sen på prästen och sa nästan enstämmigt att; -Nääää, han är sexton år, sånt är ju pinsamt.
När vi sen pratade om dopvattnet så frågade prästen om vi trodde att Robin kunde tänka sig att hälla upp vattnet varpå han fick samma svar som tidigare.

Senare på kvällen när tonåringen sen kom hem så skulle jag skoja med honom så jag sa att han skulle hälla upp dopvattnet i kyrkan; -Jaha, hur gör man det då! blev svaret.
Så den tanken var inte alls främmande för honom. Han ville gärna stå med oss framme i kyrkan också. Och som om inte mammans glädje visste gränser så undrade vad han skulle ha på sig då hans garderob inte består av så många "högtidsklädslar". Så efter lite dividerande fram och tillbaka konstaterade vi att han ska låna en skjorta av Peter.

Jag kände mig som världens lyckligaste och stoltaste mor vid det tillfället. Min tonårsson vill göra saker tillsammans med resten av familjen och saker som betyder mycket för hans mor och styvfar.

Den finaste tonåringen